Jag pressar vallmokronblad i gamla böcker. Den här boken fanns i bokhyllan redan när jag var liten. Det fanns ytterligare två böcker som såg likadana ut – en av Goethe och en av Schiller. Som liten kunde jag ibland ta ut böckerna ur hyllan och bara titta på dem och låta fingrarna följa relieffen. Jag fascinerades av de snirkliga guldbokstäverna och den vackra illustrationen. Jag tyckte så oerhört mycket om dem.

Det blev en lyckad vernissage med många besökare. Under vernissagen spelade Harpisten Sanni Korpelainen finska melodier. I mig väckte det starka minnen och satte tonen och stämningen för dagen på ett mycket fint sett. Akustiken bidrog till en sakral stämning, som att kliva in i en heligt rum.

I utställningen finns det så mycket att relatera till. Alla har en mor men våra relationer ser olika ut. Kanske har vi aldrig träffat vår mamma eller kanske hon redan gått bort. Kanske finns hon i livet men ni har ingen konstakt. En obefintlig relation. Relationen finns där ändå på något vis och det är det jag tror väcker känslor hos betraktaren.

Väggen som skildrar åldrandet och arvet.

I mitt arbete med utställningen har det väckt ytterligare tankar om mitt arv. Mitt arbete tar inte slut här utan det kommer fortsätta att utvecklas men jag har hittat en tydlig tråd att följa.

Ett kort invigningstal där jag berättade om utställningen och mina tankar kring mitt arbete i att skapa den.

En minneslåda. När jag tänker på arv så är det både det fysiska och det mentala. Till utställningen samlade jag en liten låda med sparade brev, teckningar, dokument som kan ge en ingång till mammas liv. Hennes frånvarande far, arbetsåren, flytten till Sverige. Det nya språket och skapandet.

Ur sviten “Grand finale”