Jag brukade skriva dikter och korta små texter. Sedan fick jag ont om tid och slutade. Nu när jag ska börja skriva igen då får jag inte låta självkritiken ta kål på lusten. Jag är allt som oftast min värsta fiende. Det gäller att vara vaksam för den där lilla rösten som säger att det inte finns någon mening, att det inte betyder något, att det inte är tillräckligt bra. Det gäller att vara uppmärksam på det.
Livet är fullt av dömande och jämförande och en lång jakt på bekräftelse att det lätt kan störa skaparglädje. Men är det något jag förstår så är det att vi alla har en alldeles egen ton och ett alldeles eget uttryck. Och att vi alla kan sträva efter vår unika röst. Att de är det som är meningen att hitta vår alldeles egna essens i livet.
Här nedan följer en text som jag skrev 2012
Min ton
varje människa är som ett instrument
olika toner och karaktär
känner hur min grundton har förändrats hur den har dragits åt
hur den börjar klinga rent
likt en gitarr med nya strängar
jag är ibland en gitarr i händerna på en nybörjare
vill ibland vara något annat
för även om jag gillar en enkel visa så blir även den lite tjatig
jag känner människor som är som stora trumset dem bara öser på
andra är som en liten tabla som dem köpt på charter
min vän flöjten är den bästa, det är en hon, henne kan jag prata med
hon får dem vildaste tankarna att klarna och blåser lugn i min oroliga själ
piano människorna är fulländade dem bär på hela registret,
festen livet och sorgen fast det är inget dem skyltar med utan de bara är,
piano people
min far han är en tuba mamma ett dragspel dem spelar sällan på samma melodi vilket har blivit deras melodi
inget är omöjligt som inte är möjligt en taktfast melodi som spelats i över fyrtio år
syster är en piccolo den lilla starka som har sin plats bland symfonikerna
min man har sången som sitt instrument han älskar att höra sin röst
jag älskar att lyssna så kanske jag inte är en gitarr utan
ett par öron som älskar musik som gör att man kan dansa